Min vardag är beroende av en mängd mediciner. Då min astma gått från en enklare variant till en svårare så har även medicinerna ökat =(

Utan medicinerna skulle jag behöva bosätta mig på sjukhuset. Min vardag är inte en vardag som jag direkt uppskattar men jag har lärt mig att anpassa mig efter de förutsättningar jag har trots att det gör mig väldigt inskränkt i hur jag kan umgås och förflytta mig.

Astma skapar ångest som jag vid det här laget borde kunna hanter men den kommer som ett brev på posten varje gång... haha om man går efter hur posten brukade va.

Jag lever ett liv som ingen vill byta med och ingen vill höra om. Jag har blivit grym på att hitta på ursäkter till varför jag inte kan träffas just för tillfället. Trots att jag inte har något "riktigt" liv längre så är ändå almanackan fylld med allt möjligt. Jag mår bättre å bättre för var dag som går men astman kommer finnas där resten av mitt liv. Jag gick på kryckor i nästan 3 år men dom hittade orsaken och opererade och nu är jag bra men måste träna upp styrkan och rörligheten. Det forskas på allt möjligt och dom har kommit långt i forskningen om astma men inte så långt att jag kan röra mig obehindrat i samhället.

Jag har mött många motgångar i livet men astman är den som jag inte kunnat besegra. Jag har bara lärt mig leva med den, men ännu inte lärt mig acceptera den. Jag gör det jag kan för att hitta sådant jag kan göra och som jag mår bra av. Mitt liv var helt upp och ner, och när jag vände tillbaka det var allt en enda röra som jag fortfarande städar upp efter och försöker bena ut för att få tillvaron att fungera bättre. Det kommer ofta tillfällen som jag tror att NU kommer allt lösa sig och så börjar det om från början men jag ger aldrig upp! När jag väl tänker efter så går det trots allt sakta framåt och jag vet att jag kommer resa mig och stå på starka stadiga ben och bli mycket mer än jag någonsin varit.

Var dag är en sällsam gåva,
en skimrande möjlighet...